20e mars
- I want to live, not just exist.
Hela min kropp gör ont och det känns som att jag ska gå sönder i en miljard delar vilken sekund som helst.
Jag kan inte längre avgöra om det är den fysiska eller psykiska smärtan som värker mest. Jag förstår inte hur jag kunde hamna här igen, inte nu när jag precis hade tagit mig upp. Att hela tiden behöva kämpa och klättra upp mot toppen för att sedan falla igen gör att det hela känns rätt meningslöst. Är det ens värt att fortsätta försöka när jag hela tiden, varje dag, ska behöva slå tillbaka mot livets alla jävla motgångar? Vart kommer det att leda? Kommer det någonsin bli bra?
Jag slås gång på gång ner men lyckas resa mig varje gång, något starkare och något mer säker på att jag kommer klara mig ur allt det här. Men dagar som dom hör känns det verkligen riktigt ovärt.
Alla känslor kommer på en gång och jag kan inte hantera smärtan. Allt är så förvirrande och jag önskar att det fanns en knapp jag kunde trycka på för att stänga av.
Jag har blivit så trasig att jag börjat bygga upp mina murar igen för att skydda mig själv från att gå sönder mer. Jag har inte råd att förlora flera delar av mig själv och ännu mindre av mitt hjärta. Jag släpper inte in nån och inte heller ut något, jag har lärt mig det nu. Enough is enough.
